Igår skrev jag ett inlägg på fb. Som många vet har min dotter förlorat sin pappa. Skrev ut att min ekonomi inte är så god. Jag söker en klänning och ett par skor för en billig peng plus frakt. Har fått så många svar att jag inte behöver betala något alls, de vill hjälpa till med en slant. Fick även en klänning av en tjej fast vi inte ens skall ha den till begravningen för hon ville att mitt barn skulle ha den. I gruppen ensamstående föräldrar kom vi in på att socialen inte vill hjälpa till med något. Inga blommor eller kläder till dottern. En sorgebucket går på minst 800kr med band och så. De frågar även om jag har kläder, de vill hjälpa mig. Mig och min dotter. Det är min dotters sista farväl till sin far. Så de vill alla bidra med lite.

Jag är så glad över människor som vill hjälpa andra, de känner med mitt barn.

Är så glad över dessa människors givmildhet, ömhet och kärlek till mig och dottern att jag brast i gråt igår. Men denna gång av lättnad och av tacksamhet

Jag vill tacka er djupt och jag hoppas att jag kommer att kunna ge tillbaka till någon annan någon dag som sitter i min sits ❤️ all kärlek till er ❤️

Du fattas! Du är borta, jag har så svårt att vara glad just nu. Jag kan skratta, men sen blir jag påmind. Påmind om dig av mina egna tankar.

Jag och Alva busade under ett lakan. Hon tittar på mig och jag ser dig i hennes ögon. Jag känner mig inte hel längre.

Jag vill kunna ringa och prata en kväll som denna. Alva har feber, allt som hänt och vad som kommer att ske.. Det är bara så sjukt.

Sen började jag tänka på låten halo! Den fick en mening för oss. Den gången. Jag vet att du minns. Lika väl som jag. Det var mkt känslor. Jag tror det kallades för ren kärlek. Jag kommer aldrig glömma den gången. Hur svårt det än vara att vara ifrån. Så mkt dumt du gjorde och jag gjorde så visse vi sanningen tillsammans.

Jag är tom på ord. Jag är tom i mig.

Jag har Alva, jag har min familj och mina vänner. Vissa har du tom fört mig närmre med din bortgång. Vissa har jag kommit längre ifrån. Jag önskar bara du kunde vara här och lyssna, och bry dig. För jag vet vad du kände.

Men jag lovar dig. Jag skall leva upp till dina ord och vara den mamman till Alva som du sa att jag var. Jag kommer aldrig att svika henne. Jag ska leva som oss för henne. Jag skall ta detta och göra det till min styrka. För jag ska försöka bli starkare. Jag ska försöka riva min mur som du alltid sa till mig. Sluta försöka att alltid vara så stark. För vet du, jag orkar inte det längre

Jag ligger i soffan. Och jag tänker och tänker, en del av mig har fått ett lugn. Och det känns nästan hemskt att säga. Men det finns en oro i mig som är borta, en oro som undrar vad som kan ske.

Fast det gör så ont så finns det något som blev som ett lugn.

Alva pussar din bild. Och det gör så ont. Allas vardag kommer att gå vidare. Ja våran med för vi måste. Men Alva ska börja dagis, hon skall sluta dagis, hon ska få sin första pojkvän, hon kommer börja skolan, hon kommer få första bästa vän, första bråket, hon kommer att ha sin första skolavslutning. Och det är meningen att du skall vara där och ta en del av det. Och vara en sån där stolt som en tupp pappa som du alltid var.

Det gör ont. Och jag kan inte låta bli att tänka. Tänk om jag.... Så kanske det hade gått bättre. Men jag vet även att jag har gjort rätt.

Önskar bara vi hann prata om ut om allt som var och allt som inte var.

Älskade fina du ❤️

I förrgår när jag vaknade så kändes allt bättre. Tydligen bara för den dagen, allt känns så overkligt och konstigt. Inte bara för mig utanför många andra också, det har gått en vecka +1 men man känner fortfarande att nästan hela bro är i sorg. Du har berört många människor i livet, och det är jag tacksam för. För de kan berätta din historia vidare till Alva. Min älskade lilla Alva ❤️

Igår satt jag och letade sista versen till blommorna. Skrev en själv ist och jag känner mig nöjd med orden. Men det kändes och det var svårt. Men jag tror jag fick till det. Så som Alva skulle känna om hade kunnat prata.

Idag ska jag och Katja träffa prästen. Så får se hur allt går. Är bara så lycklig över att hon och jag alltid har haft så bra kontakt. Och att hon är världens bästa farmor ❤️

Promenaden från mig till finnsta kändes så tung. Har knappt kunnat andas idag. Varit så jobbigt, samtidigt som jag längtade så fruktade jag denna dag. Hela vägen in och bara stå utanför bårhuset tog så emot. Jag kände att jag inte ens kunde känna för så ont gör det.

Men det var fint. Du såg så fin ut. Fridfull och som att du sov och fått ro. Samtidigt som du inte såg ut som du såg du ut precis som du. Jag tackar att jag fick denna stund med dig. Och jag delade den med din mamma.

Känns som att mitt liv står på paus, samtidigt som att dagarna aldrig gått så fort någonsin.

Jag känner att jag vet inte hur jag ska gå vidare med allt. Ska allt bara övergå till en vardag? En helt normal vardag?

Det gör ont. Jag vet att du älskade Alva och jag vet att Alva älskar dig. Saknar dig så. Saknar allt som var runt om kring

Jag har långt ifrån orkat svara på alla mejl och alla sms, men jag vill tacka alla som bryr sig, bryr sig om Alva, och jag är så tacksam över det. Och jag vill passa på att tacka för alla fina ord ni skänkt mig i denna sorg.

Sen vill jag verkligen tacka min familj som ställt upp varje minut på dygnet, fixar allt med Alva. För jag inte orkat. Mitt liv känns som en dimma. Jag vill tacka Madeleine som ställt upp och lagt sitt åt sidan enbart för mig och för Alva. Och jag vill tacka andra vänner för små saker som en middag, bjuder på en cig och lite prat och bara en kram!

Folk som ringt mig och frågat hur jag mår. ❤️

Folk jag trodde minst om har hört av sig.

Tänk om all denna omtanke skulle finnas året om hos alla människor, shit vilken underbar värld vi skulle leva i!

Men något jag lärt mig med Tony är! Att han släppte väldigt ofta det han gjorde om en vän eller bara en bekant mådde dåligt. Han gav allt av sitt liv för andra.

Så jag ber alla människor där ute! Mer omtanke och kärlek till alla människor, även när livet är bra. För det skulle vi må ännu bättre av.

Jag vill bara säga tack alla ni ❤️

Ännu en dag börjar bli kväll. Telefonen har gått på varv sen jag gick upp i morse. Många samtal att ta itu med, mycket att tänka på och att göra. Sen slår känslan mig. Att även detta kommer vara över. Även detta kommer ta slut. Allt planerande, allt detta mitt i och även det gjorde ont. För vi alla måste gå över till en vardag en vardag som fungerar utan dig bland oss. Och det känns helt sjukt. Och hur det än låter så vill jag fixa och dona för det känns bra. För det känns bra för att det är för dig. Samtidigt som det känns helt sjuk. Helt sjukt du var 31 år. Alva är två. Detta skulle inte ske.

Vi sitter och tittar på kistor, kollar olika begravningsbyråer. Händer detta verkligen? Är detta verkligen sant? Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå. Jag vill bara vakna upp.

Jag vet hur du kämpade mot olika demoner. Jag vet hur mkt du ville.

Det är en fin kväll. Så jag passar på att minnas alla våra fina stunder på 7.5 år tillsammans. Jag passar på att minnas olika känslor. Känslor inte ens du visste om. Känslor bara jag kände utan att uttala dom. Det är en vacker kväll och jag ska tillägna den åt dig

Idag har jag och Alva varit hos Katja. Hon fick busa lite med sina bröder. Begravningsbyrån var där. Vi har bestämt din kista nu, den är jätte fin. Vi har även hittat en jätte fin kistdekoreration. Tror faktiskt du skulle gilla den jätte mycket.

Det känns så overkligt! Allt känns så fel!

Ni vet känslan i bröstet innan ångesten kommer. Så känner jag. Jag känner mig tom. Dock tror jag många har svårt att förstå min känsla med tanke på hur allt var precis. Men jag kan inte sluta tänka, jag tänker på allt. Och jag väljer att minnas det som var bra!

Alva har pussat dig godnatt ❤️

Nu ligger hon och viskar i mitt öra att äskar dig mamma. Hon känner med oss. För så go som hon är nu har hon aldrig varit, hon myser mest hela tiden.

jag tog fram hårddisken igår och kopplade in den i tven. Tittade på gamla bilder på dig med Alva. Hittade även två olika klipp där du sjunger karaoke. Och hjälp vad jag skrattade. Dancing queen 😉

Alva tittade på alla bilder. Titta pappa. Ååh pappa puss, meeeh ( du gör konstiga miner )

Och det var så svårt att hålla mina tårar tillbaka, så jag tog Alva på höften, vi tittade upp på himlen och jag sa att där bor pappa nu. Alva kommer inte träffa pappa mer. Tunga ord och jag vet att Alva förstår mer än vad vi tror. Hon tittade lite konstigt och tittade upp igen.

Åh vad det brast för mig, ord jag aldrig trodde jag skulle uttala till henne i tidig ålder, men hon tittade på mig. Mamma ledsen. Ja Alva mamma är ledsen för Alva kommer aldrig mer träffa pappa. Mamma är ledsen för att pappa bor i himlen nu. Och hon bara kramade mig, hon höll om mig. Du vet inte som hon brukar utan hon bara satt i mitt knä, helt tyst och bara kramades, tittade på mig ibland och bara fortsatte kramades tills jag blev gladare. Underbara barn.

Men hon har så många som bryr sig om henne. Så många som kommer prata om dig till henne.