Jag ligger i soffan. Och jag tänker och tänker, en del av mig har fått ett lugn. Och det känns nästan hemskt att säga. Men det finns en oro i mig som är borta, en oro som undrar vad som kan ske.
Fast det gör så ont så finns det något som blev som ett lugn.
Alva pussar din bild. Och det gör så ont. Allas vardag kommer att gå vidare. Ja våran med för vi måste. Men Alva ska börja dagis, hon skall sluta dagis, hon ska få sin första pojkvän, hon kommer börja skolan, hon kommer få första bästa vän, första bråket, hon kommer att ha sin första skolavslutning. Och det är meningen att du skall vara där och ta en del av det. Och vara en sån där stolt som en tupp pappa som du alltid var.
Det gör ont. Och jag kan inte låta bli att tänka. Tänk om jag.... Så kanske det hade gått bättre. Men jag vet även att jag har gjort rätt.
Önskar bara vi hann prata om ut om allt som var och allt som inte var.
Älskade fina du ❤️