Promenaden från mig till finnsta kändes så tung. Har knappt kunnat andas idag. Varit så jobbigt, samtidigt som jag längtade så fruktade jag denna dag. Hela vägen in och bara stå utanför bårhuset tog så emot. Jag kände att jag inte ens kunde känna för så ont gör det.
Men det var fint. Du såg så fin ut. Fridfull och som att du sov och fått ro. Samtidigt som du inte såg ut som du såg du ut precis som du. Jag tackar att jag fick denna stund med dig. Och jag delade den med din mamma.
Känns som att mitt liv står på paus, samtidigt som att dagarna aldrig gått så fort någonsin.
Jag känner att jag vet inte hur jag ska gå vidare med allt. Ska allt bara övergå till en vardag? En helt normal vardag?
Det gör ont. Jag vet att du älskade Alva och jag vet att Alva älskar dig. Saknar dig så. Saknar allt som var runt om kring
RSS Feed
