Idag har jag haft en bra dag! Jag har verkligen kunnat le utan att behöva tänka att jag måste se glad ut. Jag har faktiskt varit glad på riktigt när jag har lett och det känns bra.
Jag tror jag har börjat acceptera. Men jag har svårt att tala om dig i dåtid. Talar gärna om när Tony gör osv. Vilket ni även kan se i tidigare inlägg. Jag har svårt att acceptera att du ej längre finns här. Att du ej kommer komma hem till oss längre.
Men i allt detta har jag sett många människor vilja att hjälpa andra. Att ställa upp på människor som har det svårt. Vilka fantastiska människor. Och jag hoppas att jag kommer kunna ge tillbaka all den kärlek som jag har fått.
Idag ska jag vi hem till Tony och fixa lite. Jag och hans mamma. Jag skall leta efter lite brev som han har fått av mig när Alva låg i magen. Kommer ihåg hur jag längtade efter breven. Ringde alltid Sandra när dom kom. Så läste alltid dom tillsammans hon och jag.. Och det är även tack vare dig hon och jag började prata och fick en som god kontakt.
Och i allt detta så har jag även funnit helt nya kompisar. Som jag hoppas att jag kommer finna en ny fin relation med,
Och jag har kommit till insikt med annat, allt har jag dig att tacka till det bättre i det hemska som har hänt.
Jag har dig att tacka för mycket, att jag började må bättre i mig själv. Du visade mig lojalitet, givmildhet och kärlek.
Du är min första stora kärlek. Och det kommer du alltid att vara. Och du gav mig det finaste i livet. Våran lilla Alva. Resan har inte varit lätt för någon av oss. Många hinder på vägarna. Många av dom orsakade vi själva. Men hoppet är det sista som lämnar oss. Nu kan jag inte heller hoppas mer, det är slut. Men av all kärlek som finns kring oss, så kommer vi alla att dela den med Alva.