Det är ganska precis en månad en dag och 2 timmar sedan samtalet från din mamma kom. Det känns som igår. Men det känns även som en evighet..
Jag har börjat livet igen. Jag har börjar klara av en vardag. Jag måste, jag måste för Alva. Du hade aldrig velat att vi skall stanna vårt liv pga dig. Det vet jag!
Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Och jag försöker också styra dom själv fast det inte alltid är det lättaste.
Jag önskar så att du vore här nu. Jag önskar verkligen det! Men hur mycket jag än önskar så kommer min önskan aldrig gå i uppfyllelse. Inte för Alva, inte för din mamma, inte för dina bröder och inte för mig själv heller.
Jag beundrar din mammas styrka i allt. Vilken kvinna! Hon är grym. Alva är liten men vi pratar om dig iaf. Tittar på bilder. Hon kommer aldrig att glömma dig. Hennes pappa. Ju mer jag skriver desto ondare gör det. Det var aldrig såhär det skulle bli. Om du bara kunde hålla det du lovade för 5 år sedan. Tänk om! Tänk om om fanns! Tänk då att allt hade nog varit mycket lättare. Dock inget jag kan lova, men något jag alltid kunde hoppas.
Du är och förblir den stora. Du är och förblir vår dotters pappa. Alltid fast du inte finns bland oss. Men du finns i våran minnen. Ofta och mycket.